Ja vart ska man börja, kanske den äldsta. Okej.

Johanna föddes först av syskon skaran på fem. Hon är idag 22 år och lever sitt liv i skara där hon går folkhögskola. Hon bor tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet och har det bra där. Hon har alltid varit filmintresserad alltså att göra film och det är det hon gör på skolan. Hon har även alltid haft ett stort intresse i att rita, och det syns verkligen på hennes teckningar för hon är verkligen duktig.

Näst på tur var Emma. Idag 20 år. Även hon bor i södra Sverige, eller ja söder och söder vet jag inte men i Härnösand bor hon iaf. Hon studerar där och bor tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet.

Även fast jag, Sandra och Johanna liknar varandra mest på utseendet så får jag höra flest gånger att jag liknar Emma, som på sättet och att jag pratar som henne. Jag och Sandra får oftast höra att, Sandra liknar mest Johanna och jag Emma, och jag ser det som positivt eftersom Emma är som en förebild till mig.

Emil, enda pojken i syskon skaran.

Emil född 1991. Alltså nu är han 19 år fyllda. 
Emil är inte som oss alla andra, för han har Downs syndrom. Men han har inte bara det utan han föddes även utan matstrupe. Detta var en väldigt jobbig tid för familjen. Han var bara två dagar gammal då han fick sin första operation och många fler stod på listan. Den här första operationen som gjordes var till att han skulle få en slang till magsäcken så han skulle få mat. Denna slang hade han i 13-14 år. Han fick alltså sondnäring genom en knapp på magen. När han var två år opererade läkarna en bit av Emils tjocktarm som skulle sättas där matstrupen skulle sitta. Detta blev för trångt för Emil, vilket betyder i nuläget att han inte kan äta vanlig hård mat utan han har egen sondnäring som ger han de vitaminer han behöver. han kan även äta mjuk mat som kräm och potatismos som är hans favorit. 

Emil som får sin sondnäring.

Jag är glad att Emil är som han är. Vet ju inte hur det skulle varit annars. Visst all denna svåra tid på sjukhuset, etc har varit tufft men jag tror det har fört våran familj närmare.

Jag är stolt över att vara Emils syster. Jag är stolt över att kunna få så mycket kunskap som jag fått. Jag är stolt över att känna en av världens snällaste, mest underbara, ärligaste människorna på denna jord. Jag önskar alla kunde vara lite som Emil för då skulle inte denna hat och ilska i världen finnas. 

Emil bor nu i egen lägenhet här i vännäs. Där finns personal som hjälper han med det han behöver. Han går på Dragonskolan i stan och får åka taxi dit varje morgon. Han älskar sin lägenhet och vill väldigt gärna vara där hela tiden. När han är här hemma på besök nämner han alltid lägenheten för att det är dit han vill. Lite synd såhär att han inte vill vara hemma med oss när han väl är det, dock vill han ju väldigt mycket att vi ska följa med till hans lägenhet. Jag tycker det är kanon att Emil tycker så mycket om sin lägenhet. 

Jag har märkt att jag har jätte svårt med folk som skämtar om Downs syndrom. Att jag lätt kan bli förbannad. Jag vet att jag inte borde ta åt mig men jag gör det ändå. Kanske det är för att de med Downs syndrom är de finaste och ärligaste personerna på denna jord. Kanske för att de med Downs syndrom har inte gjort någon person illa med vilja så varför ska man så mot dom? 

Sist och minst i familjen är Sandra. Min andra halva som folk brukar säga. Min tvillingsyster. I nuläget är hon 17 år Hon bor med mig och mina föräldrar i en lägenhet i Vännäs. Det hon alltid har tyckt om så länge jag kan minnas är teater. Så därför är det kanon att hon går teaterprogrammet på Midgård. Vet inte riktigt vad jag kan säga mer om henne. ibland kan hon verkligen gå en på nerverna men oftast är hon riktigt snäll.

Märker att detta blev ett väldigt långt inlägg men det förstås vi är ju ganska många syskon så.