Iallafall vi kom fram till Vittangi vid ungefär fyra tiden i torsdags.

När jag klev ut ur bilen insåg jag att smälta allt skulle bli svårare än vad jag trott. Ute insåg jag vad tyst det var och då slog det mig att det inte bara var en som inte fanns där längre.

Insåg att mina två bästa vänner inte fanns kvar på stenbacken längre, att dom inte fanns kvar bland oss.

Tidigare insåg jag inte verkligheten, då kändes det nästan precis som vanligt, visst så pratade folk om det men det vara bara ord, ord som kändes långt ifrån verkligheten. Inne i huset insåg jag att det skulle bli riktigt jobbigt.

Begravningen var på lördagen. Den blev riktigt fin. Inte många som klarar av att göra en begravning helt själv, men det lyckades min far riktigt bra med.

Jag tänkte på att Farfar har påverkat oss alla barn på något sätt, Johanna med målandet, Emma som spelade fiol förut och han inspirerade mig att skriva.

Han gjorde en stor del av det jag är idag.

Han kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta.

Han kommer alltid vara min farfar.

Vila i frid mina två bästa vänner som gått vidare.