Misslyckande.
Jag är trött. Jag sitter på min allt för stora säng i min lilla etta, jag har just vaknat. Det är sommar. Solen har nu stigit upp och värmen har börjat trycka sig in mellan glasrutorna. Det blir varmare för varje sekund.
Jag kollar åt höger.
En stor tavla är upphängd på den lilla gröna väggen. Initialerna är allt för litet för mig att tyda, så jag får inte reda på vem som är konstnären till den stora tavlan. Tavlan innehåller ett hus, ett stort gult hus med en sned dörr och trasig veranda. I ena fönstret sitter en Pojke. Han ler. Mina ögon glider igenom den målade duken, på den gröna dalen och de vita bäckarna. Min blick åker tillbaka till det gula huset och på pojken, den leende pojken.
Jag undrar varför jag inte kan få känna mig lycklig, varför jag måste må som jag mår.
Jag kollar åt vänster om mig. Ut genom fönstret.
Solen som nyss varit så varm har nu gömt sig bakom moln som glidit in över byn. Värmen försvinner lika snabbt som den kommit och jag känner en enorm kyla resas i kroppen. Jag huttrar.
Två pojkar går förbi på gatan men jag bryr mig inte om dom utan jag är fullt igång att leta en filt.
Jag misslyckas.
Istället går jag ut till det lilla köket för att fixa något varmt. Jag sätter igång vattenkokaren för att g
öra te.
Tar fram den största koppen jag kan hitta. Mina händer skakar när jag försöker hälla upp de kokande vattnet i koppen. Det är hopplöst. Jag spiller över hela bänken, lyckas spilla på mina händer. Jag skriker till och känner hur smärtan och de varma vattnet sprids igenom min kalla kropp. Jag ger upp och slänger en handduk på allt kaos. Jag går och sätter mig på min säng igen. Jag kollar på tavlan och på den leende pojken, och jag känner bara längtan att få le, att få känna mig lycklig.
En gammal stol i den gamla villan.
Stina kollade ut genom det gamla fönstret på den gamla villan. Det hade börjat mörknat, sommaren började ta mot sitt slut. Hon såg en liten fågel skutta omkring på marken. Den var nog för ung för att lärt sig flyga eller kanske hade den ramlat ner från sitt bo och brutit vingen. Hon fick många tankar om den lilla stackars fågeln innan den skuttade förbi bakom husknuten och bort från Stinas synvinkel.
- Vad kollar du på? frågade hennes far Sven som satt på sin vanliga gamla stol, som stod på precis samma ställe som från tio år tillbaka då Stina var 4. Hon kommer ihåg den tiden, flytten och att hennes far insisterade på att stolen skulle stå där. Även fast Stinas mor ville så gärna ha sitt sybord där, Sven gav sig då inte utan fick sin vilja igenom.
- Ingenting, sa hon och gick och satte sig på den alltför trasiga, illaluktande soffan. Hon ljög och Sven visste om det eftersom han hade sett henne iaktta någonting.
Anledningen av att hon inte sa något var att hon hade tyckt om den där fågeln, och allt hon tyckte om hade hennes pappa en tendens att förstöra..att skada.
Precis det hade hänt för exakt ett år sedan då Stina träffat en pojke. Hon fick ett stort intresse för den här pojken och ville så gärna att dom skulle bli mer än bara vänner. Hon var inte den personen som brukade dölja sina känslor så hon berättade till pojken vad hon tyckte. Till Stinas stora lycka tyckte pojken samma sak och sedan dess var dom oskiljbara. Ända till det kom till den dagen pojken skulle träffa Stinas familj. Allt gick bra och dagen började ta mot sitt slut. Det var inte länge kvar till att pojken skulle åka hem då Sven tyckte att han skulle ta och prata med hans dotter nyfunna kärlek. Stina hade inget emot det utan sa att det gick bra, helt ovetandes om vad som skulle ske.
Sven tog med sig pojken på promenad. Dom var inte borta länge, när dom kom tillbaka verkade pojken lite frånvarande men Stina tänkte inte så mycket på det. Innan pojken åkte så sa de två hejdå till varandra och sa att dom skulle träffas nästa dag.
Dagen därpå ringde Stina till pojken för att fråga vart dom skulle träffas. Pojken sa att det inte gick att dom skulle träffas för han hade mycket att göra.
Stina blev förkrossad, det här skulle vara den första dagen på flera veckor som dom skulle vara ifrån varandra.
Flera dagar gick och pojken hörde inte av sig. Stina ringde men han svarade inte. Efter flera veckor så gav Stina upp hon kände att hon fick lov att glömma pojken.
Stina var 13 år. Hon var helt hopplöst förälskad i sin första kärlek. Hon blev helt förstörd och lämnade inte huset på flera dagar. Hennes pappa tog det som fördel och tvingade henne att jobba med huset. Den enda han hade att säga var att hon var för ung för att vara kär, och att det var mycket bättre så här. Några veckor senare så var Sven ute med Stinas hund Gilbert. när han kom tillbaka satte han sig på sin gamla stol. Stina kollade runt omkring i rummet men fick inte syn på Gilbert. tillslut frågade hon Sven vart Gilbert var.
- Han sprang bort. men kommer säkert tillbaka imorgon.
Stina kunde inte tro vad hennes far just sagt. Hon gick ut på verandan och ropade på Gilbert. Han kom inte tillbaka, det tyckte hon var konstigt för han brukade alltid komma tillbaka då han hörde hennes röst. Hon gick in i huset igen för att fråga varför och vart han försvann.
- Han var väll less på det här instängda stället, sa Sven. Men det är bättre så här, du är ändå för ung för att ta hand om en sån stor hund. Då förstod hon att Sven skrämt Gilbert så han inte skulle komma tillbaka eller tillochmed något ännu värre som skadat honom så han inte kunde ta sig hem.
Det gick flera veckor och Gilbert syntes inte till, Stina blev säkrare med vad hon trodde.
Vid det här laget förstod hon att hennes far förstörde för henne. Det var därför alla hennes vänner sluta umgås med henne, för hennes egen far skrämde bort dom.
Nu när hon satt på den gamla illaluktande soffan kände bara hur hon avskydde sin far. Hela hennes liv hade hon känt ett obehag nära hennes far och nu kände hon bara hur illa hon tyckte om honom. Han gick ut ur villan för att gå och hugga lite ved då han kom tillbaka kände Stina bara hur hon ville ta en promenad. Så hon gick ut ur huset och runt husknuten där fågeln hoppat. Det var tur att hon kollade ner just innan hon hann ta ett steg för där låg den lilla fågeln helt livlös. precis vid det öppna fönstret satt Sven på sin stol och muttrade för sig själv. När han såg att Stina kollade på honom sa han att det var bättre så här, du är ändå för ung för att ha känslor.
Det här var något jag nu suttit och skrivit under ett lan på Umedalen. Klockan är mycket och det blev inte så bra eftersom jag är väldigt trött.
The beginning!
Denna blogg började med en svenska fördjupningsuppgift. Jag fördjupade mig i att skriva en saga, därav namnet. Detta var en skrivlogg till min lärare så hon kunde hålla koll på hur jag låg till etc.
Nu har jag då tänkt mig att använda den här bloggen till att dela med mig av mitt stora intresse vilket är att skriva texter och berättelser. Det är något jag tyckt om ända från barnsben nog skulle väll jag kunna säga att jag är ett barn fortfarande men jag tror ni vet var jag menar. Här kommer jag dela med mig av det jag skriver, från sagor till noveller och även dikter. Och då och då kan det väll komma ett inlägg om mig och även kanske någon bild som jag tagit.
Så som sammanfattning så kommer jag väll skriva om allt möjligt i denna blogg men inrikta mig i att skriva texter, berättelser och etc. En sak är att mina berättelser inte alls behöver handla om mig och min omgivning men ni får väll tolka det som ni vill.
28 Maj 2010.
Det är deadline för rester idag och blev lyckligtvis klar med min svenska fördjupning.
Tänkte först döpa den till Palt och Draken på äventyr men så blev det inte för under tiden som jag skrev insåg jag att jag inte skulle hinna skriva så långt som jag hoppats på så det fick bli ett annat namn. Palt, Draken och alla det andra filurerna i staden Fåntratt. Det blev ett långt namn men tycker det funkar och jag blev nöjd.
Den är sen inlämnad men eftersom jag har haft väldigt mycket på gång, och mycket som hänt i vår är detta inte den enda restuppgift jag fått. Men klar blev jag tillslut. Och som jag brukar säga: "bättre sent än aldrig."
Sagan blev 6 sidor med 2080 ord. Hade egentligen kunnat lägga till mer men var tvungen att avrunda och avsluta sagan så jag skulle bli klar.
4 april 2010 och påsklov.
Nu är det påsklov. Har som hunnit skriva lite på min saga lite grann. Har ganska höga förväntningar vad jag ska göra med min saga men får se hur långt jag hinner.
Jag fördjuper mig då i sagor om det var oklart
Jag skrev inte i förra inlägget varför jag valde just att fördjupa mig i att skriva sagor. Det är så att ända sen jag var liten och gick i lågstadiet så har jag tyckt om att skriva. Skriva långa till korta berättelser och dikter. Just sagobiten kom väll att jag ville som göra något jag läst när jag var liten. dessutom så alla dom där berättelserna jag skrivit så har det inte varit någon saga, så jag ville göra något nytt.
Då till så långt jag har hunnit:
Draken har ju då börjat sin vandring och sökandet på att hitta sig en kompis fortsätter. När han vandrat ett tag så ser han ett moln. Molnet kallar han Dunis och dom byter några ord med varandra. Dunis säger att hon kommer följa hans väg, från himlen bland dom andra större molnen. Draken Fortsätter vandra.
Sagan är nu en A:4 sida lång. 438 ord för att vara exakt.
Får se om det det blir att skriva mer nu under lovet men annars skriver jag ju sen när skolan börjar igen.
Onsdag 31 mars 2010.
Vi har haft tre lektioner om jag inte kommer ihåg fel. Den första lektionen var inte jag med på. Andra lektionen så kom jag på vad jag skulle skriva om. Det blev en saga. Den tredje lektionen, alltså den här lektionen så har jag gjort den här bloggen som jag ska skriva i hur långt jag kommit på min saga och sånt. Idag är min saga 251 ord lång och längre kommer den bli.
Min saga heter då Palt och Draken på äventyr.
Den handlar om två filurer. Palt och Draken.
Draken har precis flyttat till den lilla staden fåntratt. Där bor redan Palten, bara på andra sidan gatan.
Draken har inte hunnit få kompisar ännu så han beslutar sig för att gå ut och söka någon att vara med.
