Jag är trött. Jag sitter på min allt för stora säng i min lilla etta, jag har just vaknat. Det är sommar. Solen har nu stigit upp och värmen har börjat trycka sig in mellan glasrutorna. Det blir varmare för varje sekund.

Jag kollar åt höger.

En stor tavla är upphängd på den lilla gröna väggen. Initialerna är allt för litet för mig att tyda, så jag får inte reda på vem som är konstnären till den stora tavlan. Tavlan innehåller ett hus, ett stort gult hus med en sned dörr och trasig veranda. I ena fönstret sitter en Pojke. Han ler. Mina ögon glider igenom den målade duken, på den gröna dalen och de vita bäckarna. Min blick åker tillbaka till det gula huset och på pojken, den leende pojken.

Jag undrar varför jag inte kan få känna mig lycklig, varför jag måste må som jag mår.

Jag kollar åt vänster om mig. Ut genom fönstret.

Solen som nyss varit så varm har nu gömt sig bakom moln som glidit in över byn. Värmen försvinner lika snabbt som den kommit och jag känner en enorm kyla resas i kroppen. Jag huttrar.

Två pojkar går förbi på gatan men jag bryr mig inte om dom utan jag är fullt igång att leta en filt.

Jag misslyckas.

Istället går jag ut till det lilla köket för att fixa något varmt. Jag sätter igång vattenkokaren för att g öra te.

Tar fram den största koppen jag kan hitta. Mina händer skakar när jag försöker hälla upp de kokande vattnet i koppen. Det är hopplöst. Jag spiller över hela bänken, lyckas spilla på mina händer. Jag skriker till och känner hur smärtan och de varma vattnet sprids igenom min kalla kropp. Jag ger upp och slänger en handduk på allt kaos. Jag går och sätter mig på min säng igen. Jag kollar på tavlan och på den leende pojken, och jag känner bara längtan att få le, att få känna mig lycklig.