Stina kollade ut genom det gamla fönstret på den gamla villan. Det hade börjat mörknat, sommaren började ta mot sitt slut. Hon såg en liten fågel skutta omkring på marken. Den var nog för ung för att lärt sig flyga eller kanske hade den ramlat ner från sitt bo och brutit vingen. Hon fick många tankar om den lilla stackars fågeln innan den skuttade förbi bakom husknuten och bort från Stinas synvinkel.

- Vad kollar du på? frågade hennes far Sven som satt på sin vanliga gamla stol, som stod på precis samma ställe som från tio år tillbaka då Stina var 4. Hon kommer ihåg den tiden, flytten och att hennes far insisterade på att stolen skulle stå där. Även fast Stinas mor ville så gärna ha sitt sybord där, Sven gav sig då inte utan fick sin vilja igenom.

- Ingenting, sa hon och gick och satte sig på den alltför trasiga, illaluktande soffan. Hon ljög och Sven visste om det eftersom han hade sett henne iaktta någonting.

Anledningen av att hon inte sa något var att hon hade tyckt om den där fågeln, och allt hon tyckte om hade hennes pappa en tendens att förstöra..att skada.

Precis det hade hänt för exakt ett år sedan då Stina träffat en pojke. Hon fick ett stort intresse för den här pojken och ville så gärna att dom skulle bli mer än bara vänner. Hon var inte den personen som brukade dölja sina känslor så hon berättade till pojken vad hon tyckte. Till Stinas stora lycka tyckte pojken samma sak och sedan dess var dom oskiljbara. Ända till det kom till den dagen pojken skulle träffa Stinas familj. Allt gick bra och dagen började ta mot sitt slut. Det var inte länge kvar till att pojken skulle åka hem då Sven tyckte att han skulle ta och prata med hans dotter nyfunna kärlek. Stina hade inget emot det utan sa att det gick bra, helt ovetandes om vad som skulle ske.

Sven tog med sig pojken på promenad. Dom var inte borta länge, när dom kom tillbaka verkade pojken lite frånvarande men Stina tänkte inte så mycket på det. Innan pojken åkte så sa de två hejdå till varandra och sa att dom skulle träffas nästa dag.

Dagen därpå ringde Stina till pojken för att fråga vart dom skulle träffas. Pojken sa att det inte gick att dom skulle träffas för han hade mycket att göra.

Stina blev förkrossad, det här skulle vara den första dagen på flera veckor som dom skulle vara ifrån varandra.

Flera dagar gick och pojken hörde inte av sig. Stina ringde men han svarade inte. Efter flera veckor så gav Stina upp hon kände att hon fick lov att glömma pojken.

Stina var 13 år. Hon var helt hopplöst förälskad i sin första kärlek. Hon blev helt förstörd och lämnade inte huset på flera dagar. Hennes pappa tog det som fördel och tvingade henne att jobba med huset. Den enda han hade att säga var att hon var för ung för att vara kär, och att det var mycket bättre så här. Några veckor senare så var Sven ute med Stinas hund Gilbert. när han kom tillbaka satte han sig på sin gamla stol. Stina kollade runt omkring i rummet men fick inte syn på Gilbert. tillslut frågade hon Sven vart Gilbert var.

- Han sprang bort. men kommer säkert tillbaka imorgon.

Stina kunde inte tro vad hennes far just sagt. Hon gick ut på verandan och ropade på Gilbert. Han kom inte tillbaka, det tyckte hon var konstigt för han brukade alltid komma tillbaka då han hörde hennes röst. Hon gick in i huset igen för att fråga varför och vart han försvann.

- Han var väll less på det här instängda stället, sa Sven. Men det är bättre så här, du är ändå för ung för att ta hand om en sån stor hund. Då förstod hon att Sven skrämt Gilbert så han inte skulle komma tillbaka eller tillochmed något ännu värre som skadat honom så han inte kunde ta sig hem.

Det gick flera veckor och Gilbert syntes inte till, Stina blev säkrare med vad hon trodde.

Vid det här laget förstod hon att hennes far förstörde för henne. Det var därför alla hennes vänner sluta umgås med henne, för hennes egen far skrämde bort dom.

Nu när hon satt på den gamla illaluktande soffan kände bara hur hon avskydde sin far. Hela hennes liv hade hon känt ett obehag nära hennes far och nu kände hon bara hur illa hon tyckte om honom. Han gick ut ur villan för att gå och hugga lite ved då han kom tillbaka kände Stina bara hur hon ville ta en promenad. Så hon gick ut ur huset och runt husknuten där fågeln hoppat. Det var tur att hon kollade ner just innan hon hann ta ett steg för där låg den lilla fågeln helt livlös. precis vid det öppna fönstret satt Sven på sin stol och muttrade för sig själv. När han såg att Stina kollade på honom sa han att det var bättre så här, du är ändå för ung för att ha känslor.